Bernhard Wosien (1908-1986)  var dansare, koreograf och bildkonstnär (teckning och målning). Han lade grunden till den cirkeldansrörelse som idag finns i de flesta av västvärldens länder. Han förstod tidigt att det alltid funnits potentialer i den folkliga dansen som gett människan jämvikt och skapande krafter.

I samband med Bernhard Wosiens hundraårsfirande gjorde dottern Maria Gabriele Wosien några biografiska anteckningar om honom i en artikel i det engelska dansbladet Grapevine med kommentaren ”I think it’s good for dancers to know where we came from”.  I artikeln berör hon också sin egen utveckling som hennes far inspirerade henne till. Artikeln blev sedan översatt till svenska av cirkeldansaren Eva Ullner i Stockholm och publicerades i det svenska dansbladet Flödet.

Här återger jag delar av artikeln.

Från början
Bernhard Wosien var son till en luthersk präst, doktor i teologi och i folkmusikens historia. Han växte upp i Ostpreussen, som efter andra världskriget blev en del av Polen. Bernhard visade tidigt talang i musik och teckning, men började vid vuxen ålder att läsa teologi för att, som han sa, tillfredställa sin pappa. Han avslutade de teologiska studierna efter några terminer med orden ”för mycket huvud – föga hjärta – ingen kropp” och utvecklade i stället under några år sina konstnärliga talanger (teckning och målning) vid Konstakademin i Breslau och senare i Berlin.

Med nazismen framväxt i Tyskland under tidigt 30-talet fick den moderna konsten svårt att göra sig gällande eftersom de bästa lärarna lämnade landet, berättar  Maria Gabriele Wosien i artikeln. Det var tid av politisk turbulens och Bernhard bestämde sig för att göra sin fritidssyssla, dansen, till yrke.

Skolningen i klassisk balett ledde sedan vidare till en karriär som solodansare vid Berlins statliga opera och så småningom balettchef. Under kriget var han liksom alla anställda vid Berlinoperan befriad från militärtjänsten och verkade där som dansare till andra världskrigets slut. Sedan fortsatta hans karriär som dansare men också som koreograf för television och för olika operahus i Tyskland och Österrike.

Grunden för cirkeldansen
Intresset för den folkliga dansen började på tidigt 50-tal. Han var han med om att bilda danskompaniet ”Sorbisches Volkskunstensemble” – en ensemble bestående av medlemmar från en autonom slavisk minoritet på tysk mark i Bautzen, Östtyskland. Under 60-talet gjorde han rad studieresor till olika delar av Balkan och Grekland. 

På sextiotalet, när familjen flyttade till München, började Bernhard undervisa allt mer, och han kom underfund med dansens terapeutiska aspekter tack vare omfattande diskussioner med läkarvänner. Genom teologer, filosofer och mystiker upptäckte han de meditativa aspekterna av dansen.

Gabriele Wosien berättar vidare om sin far att ”mötet med Findhorn 1976/77 uppmuntrade honom till att ytterligare utveckla dansens meditativa/heliga aspekter. Det nya var att Bernhard - som ett resultat av sitt eget professionella arbete, privata studier och samtal med vänner - hade utvecklat sitt eget synsätt som han introducerade i cirkeldansen. Det var en medvetenhet om inre rörelse, eller av stillhet i rörelse. Förutom att han var en inspirerande, dynamisk lärare gav han bakgrundsinformation till danserna, liksom även en filosofisk tolkning.”

Vid ett tillfälle sade han ”i många år drömde jag om möjligheten att lära ut de inre aspekterna av rörelse. Med professionella dansare kunde jag inte ha gjort det jag gör här på Findhorn”. Bernhard gav sitt nya synsätt namnet ”Dansmeditation” (Meditation des Tanzes).”

Maria Gabriele Wozien
Med sina erfarenheter från Findhorn inspirerades Bernhard att föra ut sitt nya synsätt till kurserna på kontinenten, ”där hans elever ivrigt väntade” som Gabriele Wosien säger i artikel. Det är här hon lyfter fram sina egna erfarenheter och berättar atthon ”började se en egen möjlighet att återgå till humaniora som ett redskap för själens väg.”

Hon fortsätter med att skriva att hon på egna vägar utforskat och studerat språk och litteratur i England och Ryssland, mystik (sufism) och indiska religiösa traditioner. Och att hennes specialintresse blev Europas och Asiens heliga traditioner och de fann ett uttryck i Sacred Dance. Gabriele berättar vidare att hon ”utvecklade danscykler med olika teman baserade på Bernhards konstnärliga inspiration och på min egen erfarenhet av dans och forskning.”

Slutligen
Maria Gabriele avslutar sin artikel om sin far med att säga att Bernhard Wosien ”var öppenhjärtig av naturen och ägde förmågan att gå på djupet", att han var "ständigt skapande på ett eller annat sätt. Han ritade rörelsestudier på pappersservetter i restauranger och lyssnade i timmar på musik medan han skrev ner dansidéer. Flera dagar senare sändes hela familjen ut på jakt efter dessa ’väldigt viktiga pappersbitar.”

Hon fortsätter med att säga att Bernhard Wosien ”kunde troligen inte förutse vilken dyrbar gåva han gav världen, och att hans arbete skulle komma att spridas över hela jorden. Ju mer vi mister kontakten med naturen omkring oss och med oss själva, desto mer kommer vår själ att behöva den näring konsten som meditation och som bön ger oss, särskilt inom en gemenskap av människor.”

Maria Rönn